Råder det konsensus inom klimatforskningen?

Av | 19 december, 2021

Inledning

Jordens klimat är resultatet av ett extremt komplext system. Det globala klimatsystemet består av många underliggande delsystem som vart och ett styrs av många parametrar som samverkar genom olika typer av samband på olika längd- och tidsskalor. Att analysera systemet utmynnar inte sällan i ett “hönan och ägget” liknande cirkelresonemang. Många samband är dessutom icke-linjära (turbulenta, kaotiska) och därmed betydligt svårare att förstå i ett orsak-verkan perspektiv än om de hade varit linjära. Inom klimatforskningen samverkar många kunskapsområden som t.ex. fysik, biologi, kemi, geologi, matematik och astronomi. Sammantaget innebär allt detta att klimatsystemet är mycket komplicerat och i vissa avseenden oförutsägbart. Det går att mer eller mindre förstå olika delprocesser men att förstå hela systemet till den grad att det går att uttala sig om hur det kommer utveckla sig i framtiden är mycket svårt och kanske t.o.m. omöjligt.

Man kan verkligen häpna och förundras över det faktum att det överhuvudtaget är möjligt att det kan finnas ett klimatsystem som på jorden som under eoner av tid existerat utan att komma ur balans, så som inträffat på t.ex. Venus och Mars. Uppenbarligen måste systemet på jorden vara självreglerande på så vis att om en störning inträffar så svarar systemet med en justering som återför det mot jämvikt. Om inte så hade varit fallet hade även vår planet för länge sedan blivit obeboelig.

En bra sammanfattning av komplexiteten, med havet som utgångspunkt, har gjorts av min gamla lärare på universitetet på 90-talet, professor emeritus i fysisk oceanografi Gösta Walin, här. Artikeln rekommenderas för den som vill få en liten inblick i systemets komplexitet och hur begränsad vår kunskap är. Gösta drar den, kan tyckas, självklara slutsatsen att vi måste känna till systemet bättre innan det är idè att göra modeller som förutsäger det framtida klimatet.

Nu har så frågan om koldioxidens roll i klimatsystemet blivit central i vårt samhälle. Man anser sig ha funnit att under det senaste århundradet har koldioxidhalten i atmosfären ökat samtidigt som den globala medeltemperaturen ökat. Därav har man dragit slutsatsen att det finns en korrelation dvs. att det är den ökade koldioxidhalten som orsakat den ökade temperaturen. (Korrelationen är inte entydig. Under  40- och 70-talen saknades korrelation eftersom medeltemperaturen då sjönk. Även om det finns en korrelation så är inte kausalitet påvisad.) Och eftersom människan släppt ut koldioxid sedan industrialiseringen inleddes så anser man att det är människan som orsakat ökningen av CO2 i atmosfären och därmed också den ökade temperaturen. Det är väl enkelt och solklart? Eller är verkligheten mer komplicerad? Kan det verkligen vara så att det komplexa klimatsystemet när det gäller frågan om den globala medeltemperaturens utveckling kan reduceras till en fråga om människans utsläpp av koldioxid?

På ett sätt kan jag förstå att man kommit fram till denna slutsats. Det hela är ungefär som man tidigare inom den geocentriska världsbilden drog slutsatsen att jorden befinner sig i centrum och att alla andra objekt på himlavalvet kretsar kring oss. Det är ju så det ser ut från jorden och då är det givetvis en nära tillhands liggande, slutsats man kan dra. Dvs. att det helt enkelt förhåller sig på det sätt som det ser ut att vara. Det är fullt förståeligt och mänskligt. Men nu har människan utvecklat och byggt upp en omfattande kunskap inom ett stort antal vetenskapliga discipliner och vi vet att det ofta krävs en djupare kunskap som kräver verifierbarhet och insikter till skillnad från ytliga åsikter. Saker och ting är inte alltid som de ser ut, det riskerar att vara en fälla av naivitet att allt för snabbt fastna vid den närmast tillhands liggande förklaringen.

Är det vad som faktiskt har inträffat? I media och från politiker ges numera bilden att frågan är avgjord och att det inom forskningen råder konsensus. Man stödjer sig på FN:s politiska klimatpanel IPCC och anser att de har en allenarådande roll när det gäller att avgöra hur forskarsamhället ställer sig.

Jag har undersökt frågan en längre tid genom att studera forskningsfältet och ett antal publicerade vetenskapliga artiklar. Det har då efterhand visat sig, att ju mer man går ner i detalj och tittar på enskilda frågor, desto tydligare blir det att forskarna inte alls är överens. Snarare är det mycket vanligare att man är oense och har olika syn än tvärtom. Ja när det gäller frågor kring människans roll och koldioxidens betydelse för det framtida klimatet ligger det, utifrån tillgänglig forskningslitteratur, närmare tillhands att fastslå att i nuläget är det nästan inte något som det råder “konsensus” kring. Verkligheten ligger alltså mycket långt från den beskrivning vi matas med dagligen genom de flesta nyhetsmedier.

Jag skall exemplifiera detta vidare i denna artikel och redogöra för forskningsfältet i dessa frågor och påvisa att i stället för konsensus så finns en skala av resultat och tolkningar som spänner över hela fältet. Allt ifrån att människan är helt ansvarig till att orsakerna är helt naturliga.

Forskningsfältet

Generellt sett så utvecklas naturvetenskaplig kunskap genom att olika hypoteser ställs mot varandra. Flera samhörande hypoteser bildar tillsammans en paradigm. Alla forskare arbetar mer eller mindre med en samling baskunskaper som utgör grunden för den paradigm man kan sägas tillhöra. Med tiden ökar kunskapsläget successivt och efterhand ansluter sig allt fler forskare till den paradigm som verkar ligga närmast verkligheten.

Denna process är aktuell även när det gäller klimatet. Dock, eftersom klimatsystemet är så komplicerat och forskningsfältet omfattar ett stort antal discipliner, är processen mer komplex. De allra flesta forskare är specialiserade och befinner sig så att säga inom sin egen box och har liten kunskap om de andra relevanta forskningsfälten. Det innebär att få forskare, om ens någon, har hela bilden. Man befinner sig därför som forskare i riskzonen att begå misstaget att tro att man, utifrån den kunskap man har inom den egna boxen, vet mer om “klimatet” än man faktiskt gör. Klimatvetenskapen riskerar att bli till en trosfråga där de egna åsikterna anses vara de rätta. De andra åsikterna anses vara felaktiga och de forskare som står för dem anses rent av vara inkompetenta.

Bland lekmän pågår på sätt och vis en liknande process där människor är indelade i olika läger. Epitet som används om motståndarsidan är klimatförnekare/skeptiker och klimathotstroende respektive. Nu är det så att det är sunt att som forskare vara skeptisk. Det hör så att säga till en sund grundvetenskaplig inställning. Att anamma en sanning utan att kritiskt granska den medför stora risker för den egna trovärdigheten. Att hålla på denna grundregel är svårare för lekmän som i brist på kunskap är utlämnade till att just tro. Det uppstår därför lätt polariseringar där de som tror annorlunda blir motståndare, i värsta fall “kättare”, som avviker från den “rätta tron”.

När man zoomar in och studerar enskilda frågor blir det som sagt tydligt att det råder oenighet kring de flesta frågeställningar. Låt mig ta några exempel på centrala frågor som det inte kan sägas råda konsensus kring:

  • Är det människan som huvudsakligen orsakat den observerade ökningen av CO2 i atmosfären?
  • Hur har CO2 koncentrationen i atmosfären varierat historiskt under århundradena innan den industriella revolutionen?
  • Hur har CO2 koncentrationen i atmosfären varierat under århundradet innan den nu längst pågående mätserien påbörjades (Mauna Loa, 1959)?
  • Är det CO2 halten som primärt påverkar utvecklingen av den globala medeltemperaturen i atmosfären eller tvärtom?
  • Hur stor blir växthuseffekten (temperaturförändringen) vid en ändring av CO2 halten jmf. “historiska nivåer” (“Klimatkänsligheten”)?
  • Vad har orsakat historiska variationer i klimatet på olika tidsskalor och varför är inte dessa orsaker verksamma i vår tid?
  • Hur bra känner vi till hur den globala medeltemperaturen varierat historiskt under de senaste årtusendena? Har det varit varmare tidigare eller ej (t.ex. under den s.k. romerska värmeperioden)?
  • Hur tillförlitliga är tillgängliga temperaturdata att använda för att bilda oss en uppfattning av hur den globala medeltemperaturen har varierat sedan industrialiseringen inleddes? Skall vi ta hänsyn till urbana effekter vid mätstationer (s.k. värmeöar) och i så fall hur?
  • Vilken inverkan har solens variabilitet på variationer i den globala medeltemperaturen?
  • Vilken relevans har de räkneövningar (framtidsscenarier) som gjorts genom de globala klimatmodellerna (GCM)?
  • Hur stor andel av klimatforskarna anser att människan har orsakat hela eller åtminstone huvuddelen av den observerade ökningen av den globala medeltemperaturen?

För samtliga dessa frågeställningar pågår forskning och det finns resultat som stödjer olika hypoteser på en skala från en ytterlighet till en annan. Jag skall förtydliga detta nedan med några exempel med angivande av referenser (Utan några som helst anspråk på att sammanställningen är komplett. Jag har för sammanställningen särskilt hämtat stöd från referens [85]).

Den “antropocentriska” paradigmen

I den ena ytterlighetsparadigmen anser man att klimatförändringarna helt beror på människan. Man menar att innan industrialiseringen så var halten av CO2 i atmosfären mer eller mindre konstant under 100-1000-tals år och att det då rådde balans mellan de naturliga källorna och sänkorna för CO2. Man anser att människans utsläpp utgör en förorening som har rubbat denna balans och att merparten av de antropogena utsläppen av CO2 har ackumulerats i atmosfären, därav den ökande halten av CO2 [1-5].
Man anser vidare att den ökade temperaturen helt beror på den ökade CO2 koncentrationen. När det gäller hur den globala medeltemperaturen varierat under de senaste århundradena innan industrialiseringen menar man med stöd av olika proxies att temperaturen varit mer eller mindre konstant eller möjligen minskat något. Det ser man som ett stöd för att det senaste århundradets temperaturökning helt beror på människan (jmf den s.k. “hockeyklubban”, [31]).
Man menar också att de globala klimatmodellerna är tillförlitliga och att de projektioner som görs om framtiden är korrekta.
Inom denna paradigm är man mindre intresserade av att forska kring förklaringar till observerade/historiska förändringar och lägger mer fokus på att försöka kvantifiera framtida förändringar utgående från olika antaganden om framtida ökning av CO2 koncentrationen. [47-60].

Den “naturliga” paradigmen

Inom den andra ytterlighetsparadigmen ifrågasätter man om det är något onaturligt med den observerade ökningen av CO2 halten sedan 1959. Man menar att det inte är en tillförlitlig metod att mäta historiska CO2 koncentrationer genom att studera borrkärnor i is. Isborrkärnor ger låg tidsupplösning och tenderar att släta ut variationer på kortare tidsskalor som 10-100 år. Därför menar man, med stöd av faktiska CO2 mätningar som gjorts sedan mitten av 1800-talet, att CO2 halten historiskt varit lika hög eller högre än idag. Således anser man att den observerade ökningen sedan 1959 har naturliga orsaker. En del av forskningen menar att det tvärtom är den ökade temperaturen som har drivit en ökning av CO2 koncentrationen i atmosfären. [20, 25-30, 81-83]
Gällande den historiska utvecklingen av den globala medeltemperaturen menar man inom denna paradigm att kunskapsläget helt enkelt är för dåligt för att kunna dra några säkra slutsatser. De olika metoderna för rekonstruktion av temperaturen visar på sinsemellan olika resultat och analyserna bygger på dåligt underbyggda antaganden. Värden är dessutom ofta lokala och har då begränsat värde gällande den globala medeltemperaturen. [34-42]
De globala klimatmodellerna anser man inte är validerade och de är därför inte är användbara när det gäller att säga något om det framtida klimatet. Man menar att modellerna är fundamentalt felaktiga och att de innehåller många förenklingar av verkligheten.  I synnerhet dömer man ut den s.k. Bern-modellen som är en undermodell i de stora modellerna och som specificerar hur CO2 utbytet går till. I stället för att förlita sig på datorbaserade, numeriska klimatmodeller så betonar man värdet av verkliga experiment.
Forskningen inom denna paradigm är mindre intresserad av att uppskatta framtida förändringar och fokus ligger på att förstå och kvantifiera orsakerna till de historiska förändringarna för att därigenom möjligen kunna säga något om framtiden. Exempel på teorier kring naturliga klimatförändringar som man studerar är solens variabilitet, molnbildning, kosmisk strålning, astronomiska parametrars variation, vulkanism m.fl. [72-80, 88, 90]

Paradigmerna där emellan

Mellan dessa båda ytterligheter finns en glidande skala. Där ligger forskningens fokus på att försöka kvantifiera den relativa betydelsen av naturliga och antropogena orsaker till klimatförändringarna. [61-71]. När det gäller CO2 så menar man att de naturliga utbytena (källor/sänkor) är mer eller mindre balanserade och att de antropogena utsläppen utgör en mer eller mindre betydande störning till systemet. Där finns en pågående diskussion huruvida de naturliga sänkorna kommer fortsätta att ackumulera antropogent CO2 i samma takt i framtiden [6-8] eller om absorptionen kommer att avta för att helt upphöra [9-11]. Andra som menar att det finns en betydande variabilitet i storleken på de naturliga källorna och sänkorna betonar särskilt att ökande temperatur leder till ökande utsläpp av CO2 från växter [12-13] och genom netto avgasning från havet [14]. Som en konsekvens kan åtminstone en del av den ökade koncentrationen av CO2 som observerats sedan 1959 bero på en naturligt (dvs. icke-antropogen) orsakad uppvärmningstrend [15-24]. Människan står i så fall för en del av ökningen men utgör bara en ytterligare (mindre) källa i det stora hela.
Gällande den historiska variationen av den globala medeltemperaturen menar man att det fanns en medeltida värmeperiod kring 10-1100-talen och att 17-1800-talen var relativt kalla (lilla istiden) men det råder oenighet huruvida den medeltida värmeperioden var varmare än den nutida. Det leder i sin tur till olika uppfattning i vilken utsträckning den nuvarande värmeperioden har naturliga eller antropogena orsaker. [32, 33, 86] är exempel på olika rekonstruktioner av medeltemperaturen som talar för respektive fall.
När det gäller de globala klimatmodellerna finns det även här en skala hur man bedömer deras relevans. Vissa menar att modellerna är i stora drag korrekta men att fortsatt utveckling behövs. Andra anser att modellerna har stora brister och att de bara är användbara ur ett fenomenologiskt perspektiv och att deras förmåga att säga något om framtiden är mycket begränsad. Man menar därför att modellerna överskattar människans roll i den globala uppvärmningen och att de underskattar de naturliga faktorerna pga inbyggda brister och begränsningar.

Avslut

Så hur står det till med det välkända påståendet att “97% av forskarna…”? Låt mig citera [85]: “Det stämmer att det har gjorts flera undersökningar inom forskarsamhället där en klar majoritet anser att det troligtvis är varmare idag än i slutet av 1800-talet och/eller att klimatet har ändrats. Men det är ett faktum att klimatet alltid förändras mer eller mindre och den globala medeltemperaturen ändras kontinuerligt på tidsskalor från decennium till sekel och ännu längre än så. Därför är det ganska klent om man är överens om att klimatet har ändrats eller att temperaturen har ökat sedan 1800-talet. Det säger ju inget om huruvida förändringen är orsakad av människan och/eller om den är av allvarlig karaktär. Snarare har de nämnda undersökningarnas resultat missbrukats och vantolkats av dem som anser att klimatförändringarna är orsakade av människan. Granskar man undersökningarna närmare så ser man att det inte är vad resultaten säger [43-46].”
Man kan också tänka sig att en självförstärkande effekt uppstår om allt mer av forskningsanslagen går till forskning som är inriktad mot negativ mänsklig påverkan. Dvs. att med tiden allt fler forskare anser att människans betydelse är väsentlig eftersom det ger mer forskningsanslag och därmed fler forskare som sysslar med frågor som är vinklade i den riktningen.

Som jag har påvisat ovan med min genomgång så råder det inte konsensus inom vetenskapen när det gäller ett antal centrala frågeställningar kring klimatet. Likväl så är den bild som ges genom vetenskap, massmedia och politiker att frågan är avgjord och därmed, får man förmoda, att man anser att kunskapsläget är komplett. Denna diskrepans är högst anmärkningsvärd och oroande!

När allt kommer omkring finns det inte mycket i tillgängliga historiska data som påvisar att klimatet verkligen har förändrats under det senaste seklet i den omfattningen att förändringarna kan betraktas som varandes utanför systemets normala variationer. (Jag rekommenderar denna artikel varmt för den som tvivlar på det påståendet.) Det som gett upphov till andra föreställningar kan inte vara något annat än förvanskning och/eller vantolkning av data.

De främsta argumenten man har, för den förestående av människan orsakade apokalypsen, kommer inte från observationer av verkligheten utan från de resultat som producerats av de numeriska globala cirkulationsmodellerna (GCM). Dessa modeller har dock många begränsningar som diskret rums- och tidsupplösning, att många approximationer görs (parametriseringar) samt att alla samband i naturen helt enkelt inte är kända. Kända och okända fel som introduceras jämfört verkligheten fortplantas genom alla beräkningar och blir större ju längre in i framtiden man gör beräkningen [89]. Modellerna är således inte validerade i en grad som försvarar att de skall användas som verktyg för förutsägelser (projektioner, scenarier) om framtiden. Att använda icke validerade modellers resultat som en slags bevis på hur verkligheten förhåller sig innebär ett kvasivetenskapligt cirkelresonemang. Än värre blir det när dessa modellresultat sprids till media, allmänhet och makthavare som varande sanningar. Denna form av missbruk riskerar få konsekvensen att inte bara människor utan hela samhällen förleds. Jag är rädd att det är precis det vi ser just nu håller på att utvecklas inför våra ögon!

På 90-talet, när jag var verksam vid Oceanografiska Institutionen på Göteborgs Universitet, fick vi hålla tillgodo med papper, penna och miniräknare när vi skulle försöka lösa Navier-Stokes ekvation. Det tvingade oss att försöka tänka själva och lärde oss ödmjukhet inför naturens inneboende oförutsägbarhet (t.ex. de turbulenta termerna i ekvationen). I bästa fall kunde vi utifrån tillämpningen avgränsa ekvationen, t.ex. genom att vissa termer approximativt kunde anses relativt små och därmed försummas. Ibland kunde sedan det kvarvarande ekvationssystemet lösas, vilket ofta tog flera sidors utvecklingar av ekvationens termer i anspråk. Under 90-talet kom datorerna allt mer i bruk och därmed de numeriska GCM modellerna. Riktig naturvetenskaplig kunskap om havet (och på samma sätt atmosfären) blev därefter mindre viktig inom klimatforskningen. Lockelsen blev allt för stark att gå genvägen till att lösa hela ekvationen numeriskt i stället för att försöka sig på att förstå hur naturen fungerar. Det räcker sedermera alltså med en ingenjörsmässig kompetens för att studera klimatet genom denna metodik. Det är detta, som väl närmast måste betraktas som pseudovetenskap, som tagit över de senaste årtiondena.

Möjligen är det människans fallenhet för hybris som spelar in, att vi vill tro att vi vet mer än vi vet. Men då kommer vi in på den psykologiska och andliga aspekten av klimatfrågan vilket faller utanför ramen för denna artikel. Men den som är intresserad rekommenderar jag att läsa mer om det här.



Referenser

Av de angivna referenserna nedan är det några jag särskilt vill nämna:

Relationen mellan CO2 och temperatur:
[20] Humlum et.al. (2013), “The phase relation between atmospheric carbon dioxide and global temperature.”
[81] Koutsoyiannis & Kundzewicz (2020), “Atmospheric Temperature and CO2: Hen-Or-Egg Causality?”
[83] Richet (2021), “The temperature-CO2 climate connection: an epistemological reappraisal of ice-core messages.”

Dessa artiklar undersöker samma grundfråga, dvs. om temperaturen styr CO2 halten eller tvärtom (på global nivå). Tillsammans använder dessa tre artiklar fyra olika metoder för att studera orsak och verkan både på lång (millennium) och kort (dekad) tidskala. [20] använder 8 olika datakällor för de senaste årtiondena. De finner att den starkaste korrelationen föreligger då CO2 ändras ca 10 månader efter att temperaturen har ändrats. [81] Analyserar månadsdata sedan 1980. De finner att det finns kausalitet i båda riktningarna men att den dominerande är att temperaturen ändras innan CO2 med en fördröjning på 6 månader. [83] tittar på längre tidsskala (>400′ år) och finner att även på denna tidsskala följer CO2 halten ändringar i temperaturen.

Angående klimatkänsligheten:
135+ vetenskapliga artiklar som på olika sätt kommer fram till att klimatkänsligheten är låg.

Angående Bernmodellen och människans andel av CO2:
[21] & [22] Harde & Salby
Deras arbeten har jag tidigare skrivit utförligt om i två delar här och här.
[25] Berry (2019), “Human CO2 Emissions Have Little E ffect on Atmospheric CO2.”
Berry förklarar varför människans andel på 5% av de totala CO2 emissionerna inte kan ackumuleras i atmosfären till mer än… just 5% (!). Artikeln är en närmast komplett sågning av den s.k. Bernmodellen som används som en undermodell i klimatmodellerna för att beskriva hur utbytet av CO2 sker med atmosfären i modellvärlden. Berry refererar till den berömda bombkurvan och visar klart och tydligt varför Bernmodellen är ofysikalisk. Därav följer att Bernmodellen kraftigt förstärker betydelsen av de antropogena utsläppen av CO2.

Faktiska mätningar av CO2:
[29] Beck (2007), “180 Years of Atmospheric CO2 Gas Analysis by Chemical Methods”
Sedan början av 1800-talet har man utfört mätningar av CO2 i atmosfären. Resultaten av dessa finns sammanställda i denna artikel. Det framgår tydligt av dessa mätningar att CO2 halten, i början av 1800-talet och under 1940-talet, varit lika hög eller högre jmf. dagens värden.

Solens inverkan på temperaturvariationer:
[84] Connolly et.al., “How much has the Sun influenced Northern Hemisphere temperature trends? An ongoing debate.”
Författarna kombinerar 16 olika mätserier för variationer i solstrålningen (TSI) med 5 olika dataserier för yttemperaturer (norra halvklotet) . Beroende på vilka dataserier man använder påvisar deras resultat en skala där man kan hävda att det senaste århundradets uppvärmning varit allt ifrån helt antropogent orsakad till helt naturlig.
[90] Zharkova, “Modern Grand Solar Minimum will lead to terrestial cooling.
En sammanfattning kring hur två cykler gällande magnetiska fält i solen samverkar och hur de ger upphov till variationer i den värmestrålning som når jorden (TSI) och därigenom påverkar temperaturen på jorden. Cyklerna förklarar bl.a. vad som hände under den s.k. Lilla istiden på 1600-talet och visar att vi har en liknande kall period framför oss under de närmaste årtiondena. Den kalla delen av cykeln kan, förutom sänkta temperaturer, leda till att den s.k. NAO (North Atlantic Oscillation) oscillationen (balansen mellan lågtrycksområde norr om Grönland och ett högtrycksområde söder därom) kan reversera vilket skulle göra att norra halvklotet blir betydligt kallare. Dessutom kan solens magnetfält, genom avtagande styrka, leda till en ökad kosmisk strålning som når jordens atmosfär och därigenom en ökad molnbildning och ytterligare minskad solstrålning som når jordytan.

Angående modellerna:
[87] Voosen, “U.N. climate panel confronts implausible hot forecasts of future warming.
Modellmakarna börjar själva inse att modellerna överdriver den framtida uppvärmningen.
[89] Frank, “Propagation of error and the reliability of global air temperature projections.”
Arbetet visar att i GCM modellernas beräkningar fortplantar sig felen till den grad, dvs. felen blir så stora, att modellernas resultat inte kan detektera en förändring i den globala medeltemperaturen som är kopplad till människans utsläpp av CO2.

Referenslista:

1. Callendar, G.S. The artificial production of carbon dioxide and its influence on temperature. Q. J. R. Meteorol. Soc. 1938, 64, 223–240.
2. Callendar, G.S. On the Amount of Carbon Dioxide in the Atmosphere. Tellus 1958, 10, 243–248.
3. Plass, G.N. The Carbon Dioxide Theory of Climatic Change. Tellus 1956, 8, 140–154.
4. Bolin, B. The Atmosphere and the Sea in Motion: Scientific Contributions to the Rossby Memorial Volume; Rockefeller Institute Press: New York, NY, USA, 1959.
5. US EPA. Endangerment and Cause or Contribute Findings for Greenhouse Gases under the Section 202(a) of the Clean Air Act.
6. Ballantyne, A.P.; Alden, C.B.; Miller, J.B.; Tans, P.P.; White, J.W.C. Increase in observed net carbon dioxide uptake by land and oceans during the past 50 years. Nature 2012, 488, 70–72.
7. Raupach, M.R. The exponential eigenmodes of the carbon-climate system, and their implications for ratios of responses to forcings. Earth Syst. Dyn. 2013, 4, 31–49.
8. Bennedsen, M.; Hillebrand, E.; Koopman, S.J. Trend analysis of the airborne fraction and sink rate of anthropogenically released CO2. Biogeosciences 2019, 16, 3651–3663. [
9. Friedlingstein, P.; Jones, M.W.; O’Sullivan, M.; Andrew, R.M.; Hauck, J.; Peters, G.P.; Peters, W.; Pongratz, J.; Sitch, S.; Quéré, C.L.; et al. Global Carbon Budget 2019. Earth Syst. Sci. Data 2019, 11, 1783–1838.
10. Le Quéré, C.; Raupach, M.R.; Canadell, J.G.; Marland, G.; Bopp, L.; Ciais, P.; Conway, T.J.; Doney, S.C.; Feely, R.A.; Foster, P.; et al. Trends in the sources and sinks of carbon dioxide. Nat. Geosci. 2009, 2, 831–836.
11. Betts, R.A.; Collins, M.; Hemming, D.L.; Jones, C.D.; Lowe, J.A.; Sanderson, M.G. When could global warming reach 4 C? Philos. Trans. R. Soc. A Math. Phys. Eng. Sci. 2011, 369, 67–84.
12. Raich, J.W.; Schlesinger, W.H. The global carbon dioxide flux in soil respiration and its relationship to vegetation and climate. Tellus B Chem. Phys. Meteorol. 1992, 44, 81–99.
13. Bond-Lamberty, B.; Bailey, V.L.; Chen, M.; Gough, C.M.; Vargas, R. Globally rising soil heterotrophic
respiration over recent decades. Nature 2018, 560, 80–83.
14. Takahashi, T.; Sutherland, S.C.; Sweeney, C.; Poisson, A.; Metzl, N.; Tilbrook, B.; Bates, N.; Wanninkhof, R.; Feely, R.A.; Sabine, C.; et al. Global sea–air CO2 flux based on climatological surface ocean pCO2, and seasonal biological and temperature e ffects. Deep Sea Res. Part II Top. Stud. Oceanogr. 2002, 49, 1601–1622.
15. Idso, C.D.; Carter, R.M.; Singer, S.F. Climate Change Reconsidered II: Physical Science; Karnick, S.T., Bast, D.C., Eds.; The Heartland Institute: Chicago, IL, USA, 2013; ISBN 978-1-934791-40-0.
16. Bezdek, R.; Idso, C.D.; Legates, D.R.; Singer, S.F. Climate Change Reconsidered II: Fossil Fuels; Bast, J.L., Bast, D.C., Eds.; The Heartland Institute: Arlington Heights, IL, USA, 2019; ISBN 978-1-934791-45-5.
17. Rörsch, A.; Courtney, R.S.; Thoenes, D. Global Warming and the Accumulation of Carbon Dioxide in the Atmosphere: A Critical Consideration of the Evidence. Energy Environ. 2005, 16, 101–125.
18. Rörsch, A.; Courtney, R.S.; Thoenes, D. The Interaction of Climate Change and the Carbon Dioxide Cycle. Energy Environ. 2005, 16, 217–238.
19. Ahlbeck, D.J.R. On the Increased Rate of Atmospheric Carbon Dioxide Accumulation 1980–2008. Energy Environ. 2009, 20, 1149–1154.
20. Humlum, O.; Stordahl, K.; Solheim, J.-E. The phase relation between atmospheric carbon dioxide and global temperature. Glob. Planet. Chang. 2013, 100, 51–69.
21. Harde, H. Scrutinizing the carbon cycle and CO2 residence time in the atmosphere. Glob. Planet. Chang. 2017, 152, 19–26.
22. Harde, H. What Humans Contribute to Atmospheric CO2: Comparison of Carbon Cycle Models with Observations. Earth Sci. 2019, 8, 139.
23. Starr, C. Atmospheric CO2 residence time and the carbon cycle. Energy 1993, 18, 1297–1310.
24. Carter, P.R. Climate: The Counter-Consensus; Stacey International: London, UK, 2010; ISBN 978-1-906768-29-4.
25. Berry, E.X. Human CO2 Emissions Have Little E ffect on Atmospheric CO2. Int. J. Atmos. Ocean. Sci. 2019, 3, 13.
26. Jaworowski, Z.; Segalstad, T.V.; Ono, N. Do glaciers tell a true atmospheric CO2 story? Sci. Total Environ. 1992, 114, 227–284.
27. Jaworowski, Z. Ancient atmosphere- Validity of ice records. Environ. Sci. Pollut. Res. 1994, 1, 161–171.
28. Beck, E.-G. 180 Years of Atmospheric CO2 Gas Analysis by Chemical Methods. Energy Environ. 2007, 18, 259–282.
29. Beck, E.-G. Comments on “180Years of AtmosphericCO2 Gas Analysis by Chemical Methods”. Energy Environ. 2007, 18, 641–646.
30. Beck, E.-G. 50 Years of Continuous Measurement of CO2 on Mauna Loa. Energy Environ. 2008, 19, 1017–1028.
31. Mann, M.E.; Bradley, R.S.; Hughes, M.K. Northern hemisphere temperatures during the past millennium: Inferences, uncertainties, and limitations. Geophys. Res. Lett. 1999, 26, 759–762.
32. Moberg, A.; Sonechkin, D.M.; Holmgren, K.; Datsenko, N.M.; Karlén, W. Highly variable Northern Hemisphere temperatures reconstructed from low- and high-resolution proxy data. Nature 2005, 433, 613–617.
33. D’Arrigo, R.; Wilson, R.; Jacoby, G. On the long-term context for late twentieth century warming. J. Geophys. Res. Atmos. 2006, 111, D03103.
34. Connolly, R.; Connolly, M. Global temperature changes of the last millennium. Open Peer Rev. J. 2014, 16, 1.
35. McIntyre, S.; McKitrick, R. Corrections to the Mann et al. (1998) Proxy Data Base and Northern Hemispheric Average Temperature Series. Energy Environ. 2003, 14, 751–771.
36. McIntyre, S.; McKitrick, R. Hockey sticks, principal components, and spurious significance. Geophys. Res. Lett. 2005, 32, L03710.
37. McIntyre, S.; McKitrick, R. The M&M Critique of the MBH98 Northern Hemisphere Climate Index: Update and Implications. Energy Environ. 2005, 16, 69–100.
38. Bürger, G.; Cubasch, U. Are multiproxy climate reconstructions robust? Geophys. Res. Lett. 2005, 32, 227–235.
39. Bürger, G.; Fast, I.; Cubasch, U. Climate reconstruction by regression—32 variations on a theme. Tellus A Dyn. Meteorol. Oceanogr. 2006, 58, 227–235.
40. McShane, B.B.; Wyner, A.J. A statistical analysis of multiple temperature proxies: Are reconstructions of surface temperatures over the last 1000 years reliable? Ann. Appl. Stat. 2011, 5, 5–44.
41. Bürger, G. On the verification of climate reconstructions. Clim. Past 2007, 3, 397–409.
42. Loehle, C. A mathematical analysis of the divergence problem in dendroclimatology. Clim. Chang. 2009, 94, 233–245.
43. Doran, P.T.; Zimmerman, M.K. Examining the Scientific Consensus on Climate Change. Eos Trans. Am. Geophys. Union 2009, 90, 22–23.
44. Cook, J.; Nuccitelli, D.; Green, S.A.; Richardson, M.;Winkler, B.; Painting, R.;Way, R.; Jacobs, P.; Skuce, A. Quantifying the consensus on anthropogenic global warming in the scientific literature. Environ. Res. Lett. 2013, 8, 024024.
45. Stenhouse, N.; Maibach, E.; Cobb, S.; Ban, R.; Bleistein, A.; Croft, P.; Bierly, E.; Seitter, K.; Rasmussen, G.; Leiserowitz, A. Meteorologists’ Views About GlobalWarming: A Survey of American Meteorological Society Professional Members. Bull. Am. Meteorol. Soc. 2013, 95, 1029–1040.
46. Verheggen, B.; Strengers, B.; Cook, J.; van Dorland, R.; Vringer, K.; Peters, J.; Visser, H.; Meyer, L. Scientists’ Views about Attribution of GlobalWarming. Environ. Sci. Technol. 2014, 48, 8963–8971.
47. Andronova, N.G.; Schlesinger, M.E. Objective estimation of the probability density function for climate sensitivity. J. Geophys. Res. Atmos. 2001, 106, 22605–22611.
48. Ring, M.J.; Lindner, D.; Cross, E.F.; Schlesinger, M.E. Causes of the Global Warming Observed since the 19th Century. Atmos. Clim. Sci. 2012, 2, 401.
49. Lovejoy, S. Scaling fluctuation analysis and statistical hypothesis testing of anthropogenic warming. Clim. Dyn. 2014, 42, 2339–2351.
50. Marvel, K.; Schmidt, G.A.; Miller, R.L.; Nazarenko, L.S. Implications for climate sensitivity from the response to individual forcings. Nat. Clim. Chang. 2016, 6, 386–389.
51. Lewis, N.; Curry, J. The Impact of Recent Forcing and Ocean Heat Uptake Data on Estimates of Climate Sensitivity. J. Clim. 2018, 31, 6051–6071.
52. Bates, J.R. Estimating climate sensitivity using two-zone energy balance models. Earth Space Sci. 2016, 3, 207–225.
53. Hegerl, G.C.; Crowley, T.J.; Hyde, W.T.; Frame, D.J. Climate sensitivity constrained by temperature reconstructions over the past seven centuries. Nature 2006, 440, 1029–1032.
54. Chylek, P.; Lohmann, U.; Dubey, M.; Mishchenko, M.; Kahn, R.; Ohmura, A. Limits on climate sensitivity derived from recent satellite and surface observations. J. Geophys. Res. Atmos. 2007, 112, D24.
55. Aldrin, M.; Holden, M.; Guttorp, P.; Skeie, R.B.; Myhre, G.; Berntsen, T.K. Bayesian estimation of climate sensitivity based on a simple climate model fitted to observations of hemispheric temperatures and global ocean heat content. Environmetrics 2012, 23, 253–271.
56. Lewis, N. An Objective Bayesian Improved Approach for Applying Optimal Fingerprint Techniques to Estimate Climate Sensitivity. J. Clim. 2013, 26, 7414–7429.
57. Shindell, D.T. Inhomogeneous forcing and transient climate sensitivity. Nat. Clim. Chang. 2014, 4, 274–277.
58. Skeie, R.B.; Berntsen, T.; Aldrin, M.; Holden, M.; Myhre, G. A lower and more constrained estimate of climate sensitivity using updated observations and detailed radiative forcing time series. Earth Syst. Dyn. 2014, 5, 139–175.
59. Monckton, C.; Soon, W.W.-H.; Legates, D.R.; Briggs, W.M. Why models run hot: Results from an irreducibly simple climate model. Sci. Bull. 2015, 60, 122–135.
60. Schurer, A.; Hegerl, G.; Ribes, A.; Polson, D.; Morice, C.; Tett, S. Estimating the Transient Climate Response from Observed Warming. J. Clim. 2018, 31, 8645–8663.
61. Idso, S.B. CO2-induced global warming: A skeptic’s view of potential climate change. Clim. Res. 1998, 10, 69–82.
62. Loehle, C.; Scafetta, N. Climate Change Attribution Using Empirical Decomposition of Climatic Data. Open Atmos. Sci. J. 2011, 5.
63. Ziskin, S.; Shaviv, N.J. Quantifying the role of solar radiative forcing over the 20th century. Adv. Space Res. 2012, 50, 762–776.
64. Loehle, C. A minimal model for estimating climate sensitivity. Ecol. Model. 2014, 276, 80–84.
65. Spencer, R.W.; Braswell, W.D. The role of ENSO in global ocean temperature changes during 1955–2011 simulated with a 1D climate model. Asia-Pac. J. Atmos. Sci. 2014, 50, 229–237.
66. Van der Werf, G.R.; Dolman, A.J. Impact of the Atlantic Multidecadal Oscillation (AMO) on deriving anthropogenic warming rates from the instrumental temperature record. Earth Syst. Dyn. 2014, 5, 375–382.
67. Wyatt, M.G.; Curry, J.A. Role for Eurasian Arctic shelf sea ice in a secularly varying hemispheric climate signal during the 20th century. Clim. Dyn. 2014, 42, 2763–2782.
68. Lim, H.-G.; Yeh, S.-W.; Kim, J.-W.; Park, R.; Song, C.-K. Contributions of solar and greenhouse gases forcing during the present warm period. Meteorol. Atmos. Phys. 2014, 126, 71–79.
69. Harde, H. Radiation Transfer Calculations and Assessment of GlobalWarming by CO2. Int. J. Atmos. Sci. 2017.
70. Christy, J.R.; McNider, R.T. Satellite bulk tropospheric temperatures as a metric for climate sensitivity. Asia-Pac. J. Atmos. Sci. 2017, 53, 511–518.
71. McKitrick, R.; Christy, J.ATest of the Tropical 200- to 300-hPaWarming Rate in Climate Models. Earth Space Sci. 2018, 5, 529–536.
72. Carter, R.M.; Gammon, P. New Zealand Maritime Glaciation: Millennial-Scale Southern Climate Change Since 3.9 Ma. Science 2004, 304, 1659–1662.
73. Carter, P.R. Climate: The Counter-Consensus; Stacey International: London, UK, 2010; ISBN 978-1-906768-29-4.
74. Svensmark, H. Cosmoclimatology: A new theory emerges. Astron. Geophys. 2007, 48, 1.18–1.24.
75. Loehle, C.; Singer, S.F. Holocene temperature records show millennial-scale periodicity. Can. J. Earth Sci. 2010, 47, 1327–1336.
76. Shaviv, N.J.; Prokoph, A.; Veizer, J. Is the Solar System’s Galactic Motion Imprinted in the Phanerozoic Climate? Sci. Rep. 2014, 4, 1–6.
77. Luning, S.; Vahrenholt, F. The Neglected Sun: Why the Sun Precludes Climate Catastrophe, 2nd English ed.; The Heartland Institute: Arlington Heights, IL, USA, 2015.
78. Svensmark, J.; Engho , M.B.; Shaviv, N.J.; Svensmark, H. The response of clouds and aerosols to cosmic ray decreases. J. Geophys. Res. Space Phys. 2016, 121, 8152–8181.
79. Lüning, S.; Vahrenholt, F. Chapter 16—The Sun’s Role in Climate. In Evidence-Based Climate Science, 2nd ed.; Easterbrook, D.J., Ed.; Elsevier: Amsterdam, The Netherlands, 2016; pp. 283–305. ISBN 978-0-12-804588-6.
80. Kravtsov, S.; Grimm, C.; Gu, S. Global-scale multidecadal variability missing in state-of-the-art climate models. NPJ Clim. Atmos. Sci. 2018, 1, 1–10.
81. Koutsoyiannis, D; Kundzewicz Z.W. Atmospheric Temperature and CO2: Hen-Or-Egg Causality? Sci. 2020, 2, 83.
82. Calder, N. The Carbon Dioxide Thermometer and the Cause of GlobalWarming. Energy Environ. 1999, 10, 1–18.
83. Richet, P. The temperature-CO2 climate connection: an epistemological reappraisal och ice-core messages. Hist. Geo Space. Sci., 2021, 12, 97-110.
84. Connolly, R. et.al., How much has the Sun influenced Northern Hemisphere temperature trends? An ongoing debate. Research in Astronomy and Astrophysics, 2021, 21, 6, 131.
85. Connolly, R. et.al, How much human-caused global warming should we expect with business-as-usual (BAU) climate policies? A semi-empirical assessment. Energies, 2020, 13(6), 1365.
86. Soon, W.; Baliunas, S. Proxy climatic and environmental changes of the past 1000 years. Clim Res., 2003, 23, 89-110.
87. Voosen, P. U.N. climate panel confronts implausible hot forecasts of future warming. Science, 2021, 373, 6554.
88. Svensmark, H.; Svensmark, J.; Bödker Enghoff, M.; Shaviv, N. Atmospheric ionization and cloud radiative forcing. Scientific Reports, 2021, 11, 19668.
89. Frank, P. Propagation of error and the reliability of global air temperature projections. Front. Earth Sci., 2019, sept.
90. Zharkova, V. Modern Grand Solar Minimum will lead to terrestial cooling. Temperature, 2020, vol. 7, 217-222.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *