Klimatfrågans psykologi

Av | 13 februari, 2020

Den vetenskapliga grundfrågan när det gäller klimatet är mycket komplicerad. Klimatsystemet är komplext med ett stort antal variabler som interagerar, ofta genom icke-linjära (turbulenta) samband. För att försöka förstå alla samband och därmed tro sig kunna veta något om framtiden stödjer man sig främst på datormodeller. Men dessa modeller är inte validerade och är därmed värdelösa att göra prognoser med!

Vetenskapen har ett stort ansvar att ge en helhetsbild av situationen. Den naturvetenskapliga metoden medger ett spektrum av alternativ tills något är bevisat men nu verkar denna grundregel satt ur spel. Det finns inga bevis att människan orsakat den globala uppvärmning som ägt rum det senaste århundradet. Att förenkla och hävda att klimatet varierar enbart utifrån mängden CO2 i atmosfären är helt orimligt! De existerande alternativa förklaringarna till uppvärmningen samt de osäkerheter som finns måste också förmedlas.

Jag ifrågasätter inte att jorden som helhet blivit varmare under det senaste århundradet. Jag säger inte heller att uppvärmningen inte skulle kunna vara orsakad av människan. Men jag ifrågasätter alltså att man med sådan bestämdhet anser sig kunna säga att uppvärmningen är antropogen och att man, trots alla osäkerheter som finns, fattar kostsamma politiska beslut på så svaga grunder. Jag ifrågasätter också det medlöperi som sker när drevet går och som får till följd att bristen på kunskap i stället övergår i skenkunskap. Jag är starkt kritisk till bristen på självständigt tänkande och när de som saknar vetenskaplig kunskap paradoxalt nog anser sig ha monopol på kunskap och också ha rätt att tysta ner eller rent av förbjuda andra åsikter.

Hur har det blivit så här? Vetenskapsmän tjänar pengar på att få genomslag för sin forskning. Media kapitaliserar på att skrämma läsarna och att därigenom sälja sin produkt. Politiker vill ha makt och anpassar sig i riktning mot den ståndpunkt som ger mest röster. När samspelet väl uppnått en viss nivå är det svårt att ifrågasätta det hela. De som så gör tystas ner genom att inte ges plats i tidskrifter eller i debatter. Frågan anses avgjord och alla som inte medlöper betraktas som förnekare. För den breda massan innebär slutresultatet i värsta fall en förledelse och en indoktrinering. För hur skall den som inte har egen kunskap kunna bilda sig en egen uppfattning när den information som ges enbart ger uttryck för en liten del av den möjliga sanningen?

Det hela påminner om diktaturer, som i det f.d. östblocket, där endast etablissemangets åsikter tilläts och där högt valdeltagande brukade förmedlas. Nu är det “97% av forskarna” som alla sägs tycka likadant. Med ett sådant uttalande utesluts alla möjligheter till en konstruktiv och nyanserad debatt.

Man kan faktiskt med rätta kalla detta för fascism. Då menar jag inte fascism i ordets politiska mening utan som ett psykiskt tillstånd. Fascism i psykologisk mening är när tron blir fanatisk och när motståndarna (förnekarna, kättarna) som inte bekänner sig till samma tro på ett eller annat sätt skall tystas. Ett annat kännetecken på fascism är den blinda auktoritetstron. I detta fall genom full tro på IPCC som om detta FN-organ vore allsmäktigt och inte skulle kunna kritiskt granskas. Den fascistiska tendensen understöds också av det faktum att röster nu höjs för att demontera demokratin för att möjliggöra att beslut påskyndas.

Det hela uppvisar också kännetecken på att ha antagit närmast religiösa former. Det är inte konstigt att det sker i vår tid. Människor som inte är uppfyllda av äkta andlighet behöver något att tro på, dvs. substitut i någon form. Så när klimathotet lyftes fram fyllde det upp ett stort tomrum inom människor vilket också förklarar varför omställningen gick så snabbt. Rädslan för skam, skuld, straff och undergång (att komma till helvetet) är ofta närvarande hos den som inte har en grundtrygghet i sig själv och där passar ju klimatfrågan synnerligen väl in. Dvs. om man inte anpassar sig till den rätta tron och lever därefter kommer man bli straffad genom sin egen och hela världens undergång.

Det finns en ytterligare djuppsykologisk dimension i detta: En människa som inte är i kontakt med sig själv använder projektion av sina egna tillkortakommanden som en mekanism att hantera olika livssituationer. Omogna människor projicerar på ett omedvetet plan sin rädsla för att den omedvetna delen av psyket skall ta över. Dvs. den omedvetna rädslan för personlig undergång genom psykos projiceras på att hela världen skall gå under.

Detta är en mycket stark kraft och rädslan är fullt förståelig. Men projektionen ger uttryck för en stor personlig omognad och utgör en kränkning mot dem som drabbas av den. I en tid när få har uppnått den mognadsgrad där det råder en balans mellan det omedvetna och medvetandet får denna brist på dynamik stora följder.

Klimatfrågan är också tacksam att använda som vapen i en slags passiv kamp om makt. Om jag vill få makt utan att ta till våld och utan att på andra sätt kränka min omvärld på ett synligt vis, då kan jag använda klimatfrågan för mitt dolda syfte. Mitt liv får mål och mening genom att styra och utöva makt över andra. Dessutom kan jag då stilla den egna inre oron, den som beror på att jag inte är i kontakt med mig själv. Då ger jag också intryck av att agera i det godas namn. För vem kan väl utmana och genomskåda den som har skaffat sig ett så grandiost och skenheligt monopol på godhet?

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *