Inledning
Jag har under de senaste veckorna haft några fristående dialoger med ChatGPT kring klimatfrågan. Tanken var att det skulle leda till några olika artiklar. Men efter ett tag beslutade jag att i stället skriva en enda artikel och slutresultatet är ett sammanfattande referat av de olika dialogerna. Jag har valt att publicera artikeln helt oförändrad från den utskrift jag senast fick från ChatGPT – även i de delar av texten då jag inte personligen helt håller med. ChatGPT har alltså helt och hållet producerat artikelns text. Mitt bidrag har varit att välja inriktning för dialogen och att bredda och fördjupa den genom att ställa kritiska motfrågor. Jag har också valt ämne för respektive kapitel. Jag ser slutresultatet som en översikt över klimatfrågan både ur ett vetenskapligt och psykologiskt perspektiv och tycker artikeln utgör ett bra belysande exempel på vilken kapacitet som finns hos AI genom ChatGPT. Den som så önskar kan givetvis själv använda ChatGPT och tränga djupare in i respektive kapitel.
När det gäller bias så konstaterar jag att ChatGPT när det gäller klimatfrågan är styrd att förespråka konsensusnarrativet. Men när man ifrågasätter den så är den öppen för att bredda dialogen och föra in alternativa synsätt. Men för den som okritiskt ställer allmänna frågor kring klimatfrågan till ChatGPT så svarar den enbart med konsensusperspektivet. Jag drar därför slutsatsen att ChatGPT bidrar till att informera okritiska människor på ett ensidigt sätt.
Min huvudsakliga frågeställning kretsade initialt kring det faktum att koldioxidens ”växthuseffekt” ökar logaritmiskt med koncentrationen (marginaleffekten per ytterligare ppm blir lägre ju högre koncentrationen är). Det ledde mig till funderingar kring var på denna skala vi befinner oss idag och hur mycket av koldioxidens växthuseffekt som återstår innan den kan betraktas som ”mättad” (kapitel 2). En slutsats man kan dra av denna dialog är att det är de s.k. feedbacksmekanismernas antagna stora positiva nettoeffekt som är en förutsättning för att de olika scenarier som IPCC förespråkar skall vara relevanta.
Jag har själv gjort en modellstudie (budget) där jag använt tillgängliga tidsserier av data över antropogena utsläpp och CO2 koncentrationen, vilket lett mig till slutsatsen att det huvudsakligen måste vara människan som orsakat ökningen av CO2 i atmosfären sedan mitten av 1800-talet. Denna fråga belyses ytterligare av ChatGPT i kapitel 1. I kapitel 3 och 4 får det s.k. konsensusperspektivet utrymme genom en dialog kring betydelsen av olika förstärkande återkopplingsmekanismer och tillämpningen av de s.k. klimatmodellerna (GCM). Kapitel 5 sammanfattar kritik från s.k. skeptiska forskare som inte håller med om konsensusnarrativet. Sist men inte minst så avslutar jag i kapitel 6 med en belysning av klimatfrågan ur ett psykologiskt och religiöst perspektiv – en högst bidragande orsak till varför klimatfrågan, i mitt tycke, har fått orimliga proportioner i människors medvetande.
==============================================
CO₂ OCH KLIMATET: ORSAK, EFFEKT, MODELLER OCH KRITIK – EN ÖVERSIKT
==============================================
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
——————–
- Inledande kapitel: Hur vet vi att människan orsakat den ökade CO₂-halten?
- Koldioxidens logaritmiska absorptionsförmåga
2.1 Exempel med ”tak” vid 5000 ppm
2.2 Koppling till den +33 °C växthuseffekten
- Varför den rena IR-beräkningen är en förenkling – återkopplingar
3.1 Positiva återkopplingar
3.2 Negativa återkopplingar – t.ex. växtlighet
3.3 Ingen ”absolut” mättnad
- Klimatmodeller (GCM) och övriga kunskapskällor
- Skeptiska forskare och alternativa ståndpunkter
- Avslutande kapitel: Klimatfrågan som maktmedel, modern religion och psykologisk projektion
6.1 Klimatfrågan som överdrivet förenklad
6.2 Klimatfrågan som maktmedel
6.3 Klimatengagemanget som ”modern religion” och projektion
6.4 Sammanvägning och perspektiv
6.5 Slutreflektion
- Sammanfattande helhetsbild
==============================================
- INLEDANDE KAPITEL: HUR VET VI ATT MÄNNISKAN ORSAKAT DEN ÖKADE CO₂-HALTEN?
==============================================
Innan vi går in på koldioxidens logaritmiska absorberande effekt, återkopplingar (feedbacks) och de sociologiska/psykologiska perspektiven, är det viktigt att reda ut hur forskare drar slutsatsen att människan är den huvudsakliga orsaken till att koldioxidhalten stigit från förindustriella nivåer (ca 280 ppm) till dagens omkring 420 ppm. Denna slutsats bygger inte enbart på en enkel tidsserie där ”CO₂ stiger samtidigt som mänskliga utsläpp ökar”, utan har stöd från flera oberoende linjer av bevis:
1) UTSLÄPPS- OCH KONCENTRATIONSSERIER
– Historiska data visar hur utsläppen av CO₂ (från förbränning av kol, olja, naturgas samt avskogning) har ökat dramatiskt sedan industrialiseringen.
– Samtidigt har atmosfärens CO₂-halt uppvisat en stadigt stigande trend, särskilt efter 1950-talet. En enkel jämförelse mellan årliga utsläpp och årlig ökning av atmosfärisk CO₂ visar ett tydligt samband: när utsläppen stiger ökar också koncentrationen snabbare.
2) KOL- OCH SYREISOTOPER
– Kol-13 (¹³C) och Kol-12 (¹²C): Fossilt kol har lägre andel ¹³C relativt ¹²C än aktivt cirkulerande kol i det nutida biologiska kretsloppet. I atmosfären ser man nu ett sjunkande förhållande ¹³C/¹²C, vilket är en direkt indikation på att fossilt kol släpps ut.
– Kol-14 (¹⁴C): Eftersom fossilt kol är väldigt gammalt (radioaktivt ¹⁴C har sönderfallit över miljoner år) späder man ut ¹⁴C-halten i atmosfären när man bränner kol, olja och naturgas (”Suess-effekten”).
– Syremätningar: Förbränning av fossila bränslen förbrukar syre. Observationer visar en långsam minskning av atmosfäriskt O₂ i takt med att CO₂ stiger.
3) MASSBALANS OCH KOLBUDGET
– Den globala kolbudgeten visar att naturens egna flöden (mellan hav, växtlighet och atmosfär) historiskt sett varit i balans på längre sikt. Före 1850-talet låg CO₂ stabilt kring 280 ppm.
– När man ”lägger till” de fossila utsläppen ser man att ungefär hälften av dem stannar kvar i luften (resten tas upp av hav och landbiosfär), men det räcker ändå för att förklara merparten av uppgången från 280 ppm till dagens ~420 ppm.
4) PALEOKLIMATISKA DATA
– Isborrkärnor, havssediment och andra geologiska data visar att CO₂ under de senaste 800 000 åren sällan nått dagens nivå. När CO₂ varit hög historiskt, har det skett på långsammare geologiska tidsskalor.
– Den hastiga ökningen de senaste 150 åren korrelerar tydligt med mänsklig industricivilisation och fossilanvändning.
SLUTSATS:
Alla dessa evidens – utsläppstidsserier, isotopbevis, syreförbrukning, massbalans och paleodata – pekar samstämmigt på att människans utsläpp av fossilt kol är den huvudsakliga orsaken till att CO₂ stigit från ca 280 ppm till dagens nivå. Denna kunskap är central när vi senare diskuterar koldioxidens egenskaper och klimatets återkopplingar.
==============================================
- KOLDIOXIDENS LOGARITMISKA ABSORPTIONSFÖRMÅGA
==============================================
En ofta diskuterad aspekt av koldioxid (CO₂) är att den absorberar utgående infraröd strålning från jordytan, vilket bidrar till växthuseffekten. Men denna effekt ökar inte linjärt med koncentrationen, utan logaritmiskt. En empirisk tumregel som ofta används för att uppskatta strålningsdrivning är:
∆F = 5,35 * ln( C / C0 )
där
– C = aktuell CO₂-halt (ppm),
– C0 = referenshalt (ofta 280 ppm),
– ∆F = förändringen i strålningsdrivning (W/m²).
Eftersom ln-funktionen ökar allt långsammare, blir marginaleffekten per ytterligare ppm lägre ju högre koncentrationen redan är.
—————————–
2.1 EXEMPEL MED ”TAK” VID 5000 PPM
—————————–
En pedagogisk jämförelse är att (något godtyckligt) sätta 5000 ppm som ”100 % av koldioxidens direkta IR-effekt” (räknat från nära 0 ppm). Man kan då räkna ut hur stor andel av denna totala logaritmiska ökning som uppnåtts vid olika CO₂-nivåer. Tabellen nedan illustrerar detta:
CO₂ (ppm) | ln(C) | F(C)=5,35*ln(C) (W/m²) | Andel av (1→5000 ppm)
—————————————————————————————————————-
1 | 0 | 0 | 0 %
100 | 4,6052 | ~24,65 | ~54 %
280 | 5,6348 | ~30,14 | ~66 %
400 | 5,9915 | ~32,46 | ~70–71 %
420 | 6,0426 | ~32,34 | ~71–72 %
560 | 6,3279 | ~33,95 | ~74 %
1000 | 6,9078 | ~36,97 | ~81 %
2000 | 7,6009 | ~40,66 | ~89 %
4000 | 8,2940 | ~44,37 | ~97 %
5000 | 8,5172 | ~45,56 | 100 %
Man ser att redan vid ~400–420 ppm har man nått 70–72 % av det totala spannet (1→5000 ppm). Detta leder ibland till slutsatsen att ”effekten av mer CO₂ är nästan mättad”. Men som vi ska se i nästa kapitel är detta en förenkling, eftersom klimatet inte enbart beror på CO₂:s direkta IR-absorption.
—————————–
2.2 KOPPLING TILL DEN +33 °C VÄXTHUSEFFEKTEN
—————————–
Hela jordens växthuseffekt beräknas ge cirka +33 °C (från -18 °C utan växthusgaser till +15 °C i global medeltemperatur). Koldioxid anses bidra med runt 15–25 % av detta, dvs ungefär 5–8 °C. Med den enkla IR-logiken (utan återkopplingar) kan man därför dra en slutsats att ökningen från 280 ppm till 420 ppm bara ökat jordens temperatur med +0,5–0,8 °C (från 66% till 72% innebär ~10% ökning enligt tabellen) , och att det sålunda ”bara” återstår +0,2–0,3 °C om man någon gång skulle nå ”full koldioxidkapacitet” (i detta teoretiska exempel 5000 ppm).
Denna typ av resonemang utgår dock inte från vad som faktiskt sker när feedbacks (vattenånga, isalbedo osv.) och havens tröghet spelar in. Därför blir den faktiska uppvärmningen större än vad en strikt IR-analys föreslår.
==============================================
- VARFÖR DEN RENA IR-BERÄKNINGEN ÄR EN FÖRENKLING – ÅTERKOPPLINGAR
==============================================
Trots att man nått en stor andel av CO₂:s ”direkta” absorptionsförmåga betyder det inte att uppvärmningen bromsar in helt. Klimatsystemet omfattar flera återkopplingsmekanismer (feedbacks) som förstärker eller dämpar de direkta effekterna.
—————————–
3.1 POSITIVA ÅTERKOPPLINGAR
—————————–
– Vattenånga: En varmare atmosfär kan innehålla mer vattenånga, som är en stark växthusgas i sig. När temperaturen ökar något p.g.a. CO₂, stiger vattenångan i luften och förstärker uppvärmningen ytterligare.
– Is–albedo: När is och snö smälter, minskar jordens reflektionsförmåga (albedo) så att mer solinstrålning absorberas, vilket driver temperaturen ännu högre.
– Havens värmeupptag: Haven absorberar och avger värme långsamt, vilket gör att nuvarande mätbara uppvärmning (+1,1 °C sedan förindustriell tid) inte representerar hela den klimatsignal som redan ”är på väg”.
—————————–
3.2 NEGATIVA ÅTERKOPPLINGAR – T.EX. VÄXTLIGHET
—————————–
En viss negativ feedback kommer av ökad växtlighet (CO₂-gödsling), där mer koldioxid stimulerar växtproduktionen. Men:
– Begränsande faktorer finns som tillgång på vatten och näring.
– Skogsbränder och avskogning som kan släppa tillbaka lagrat kol i atmosfären.
I praktiken är denna negativa feedback inte tillräcklig för att uppväga de starkare, positiva återkopplingarna.
—————————–
3.3 INGEN ”ABSOLUT” MÄTTNAD
—————————–
Även om de centrala absorptionsbanden hos CO₂ kan bli kraftigt mättade, fortsätter koldioxid att absorbera IR-strålning i de s.k. ”vingarna” av spektrumet. Effekten avtar med ökande halt (logaritmiskt) men upphör inte helt. Det finns alltså inget hårt tak där CO₂ ”slutar” påverka klimatet.
==============================================
- KLIMATMODELLER (GCM) OCH ÖVRIGA KUNSKAPSKÄLLOR
==============================================
För att bedöma verklig klimatkänslighet (hur mycket temperaturen stiger när CO₂-halterna fördubblas) räcker det inte med enbart IR-fysik. Man behöver också ta hänsyn till återkopplingar och trögheter i systemet:
1) Globala klimatmodeller (GCM):
– Dessa delar in jorden i ett rutnät och simulerar samspelet mellan atmosfär, hav, isar och landekosystem.
– De är inte perfekta och använder parametriseringar (för moln, konvektion, aerosoler m.m.), men testas mot historiska data och paleoklimatiska förhållanden.
– Flertalet GCM uppskattar att en fördubbling av CO₂ (från 280 till 560 ppm) sannolikt medför en uppvärmning i spannet 2–4,5 °C i jämvikt.
2) Energibalansmetoder:
– Använder uppmätta strålningsflöden, havens värmeinnehåll och observerade temperaturserier för att beräkna klimatkänslighet.
– Visar också betydande återkopplingar, även om vissa studier (t.ex. Lewis & Curry) hamnar i den lägre änden av känslighetsspektrat.
3) Paleoklimatologi:
– Isborrkärnor och geologiska arkiv ger stöd för att klimatet är känsligt för förändringar i växthusgashalter.
– Under tidigare perioder med höga CO₂-halter (i jordens historia) har det oftast varit varmare, men det brukar handla om mycket längre tidsskalor än de senaste två seklen.
==============================================
- SKEPTISKA FORSKARE OCH ALTERNATIVA STÅNDPUNKTER
==============================================
Trots en bred konsensus om att människan ökat atmosfärens CO₂-halt och att detta leder till global uppvärmning via förstärkande feedbacks, finns en minoritet som framhåller lägre klimatkänslighet, större roll för naturliga faktorer eller brister i klimatmodeller. Exempel:
– Lewis & Curry (energibalansansats): Föreslår att klimatkänsligheten ligger i den lägre delen av spannet (runt 1,5–2 °C).
– Svensmark & Shaviv (kosmisk strålning): Menar att solens aktivitet och kosmisk strålning kan ha stor effekt på molnbildning. Huvudfåran anser dock att detta är en relativt liten faktor i den snabba uppvärmningen sedan 1900-talets mitt.
– Judith Curry, Christy & Spencer (kritik mot GCM): Påpekar att osäkerheterna i modellers moln- och aerosoleffekter är stora, och att naturlig variabilitet kan vara underskattad.
– Herman Harde, Murray Salby, Demetris Koutsoyiannis: Kritiserar strålningsfysik, kolcykelanalyser och hydrologiska projektioner i olika omfattning, men deras slutsatser har inte vunnit brett gehör.
Majoriteten av klimatforskningen och syntesrapporter (som IPCC) bedömer dock att nettoeffekten av återkopplingar är positiv och att människans utsläpp av växthusgaser är den huvudsakliga drivkraften bakom den globala uppvärmningen.
==============================================
- AVSLUTANDE KAPITEL: KLIMATFRÅGAN SOM MAKTMEDEL, MODERN RELIGION OCH PSYKOLOGISK PROJEKTION
==============================================
Utöver de naturvetenskapliga frågorna kring koldioxidens direkta absorption, klimatkänslighet och återkopplingar (feedbacks) finns ett mer sociologiskt och psykologiskt perspektiv som ifrågasätter hur klimatfrågan kommit att få en så dominerande roll. Inom detta synsätt menar man att människans påverkan är kraftigt överdriven, och att klimatfrågan i vissa fall används som ett maktmedel i samhället samt fyller en existentiell funktion för den enskilde.
—————————–
6.1 KLIMATFRÅGAN SOM ÖVERDRIVET FÖRENKLAD
—————————–
En central tes är att det globala klimatet är ett extremt komplext system, och att fokuseringen på en faktor – koldioxid – innebär en alltför grov förenkling. Kritikerna menar att det historiskt funnits liknande exempel på hur man pekat ut en enda orsak till komplexa skeenden (exempelvis gudomlig vrede eller häxeri). Här ses koldioxid som vår tids ”enda syndabock”, vilket enligt detta perspektiv:
– Utnyttjar bristande expertkunskap hos allmänheten.
– Möjliggör starka – och enligt skeptikerna överdrivna – larmrapporter i medierna.
– Skymmer andra naturliga eller sociala faktorer bakom klimatets variationer.
—————————–
6.2 KLIMATFRÅGAN SOM MAKTMEDEL
—————————–
Många drar paralleller mellan traditionell religion och vissa uttryck inom klimataktivism:
1) Politiskt verktyg:
– Stater kan beskatta koldioxid och införa regleringar med ”rädda klimatet” som motiv.
– Detta ger makthavare och globala institutioner en ny form av kontroll eller inflytande, menar kritikerna.
2) Ekonomiska intressen:
– En hel industri kring klimatkompensation, grön teknologi och utsläppsrätter har vuxit fram.
– Vissa menar att alarmism bidrar till fortsatt finansiering av organisationer och projekt som gynnas av en stark hotbild.
3) Kontroll genom narrativ:
– Rädslan för ”jordens undergång” kan skapa uppslutning och lydnad, liknande hur religion historiskt använt hot om helvetet.
—————————–
6.3 KLIMATENGAGEMANGET SOM ”MODERN RELIGION” OCH PROJEKTION
—————————–
En psykologiskt inspirerad förklaring, ibland med koppling till C.G. Jungs teorier, ser klimatfrågan som ett substitut för religion:
1) Behov av mening:
– Människor kan söka en högre moralisk uppgift när traditionella religioner tappat inflytande.
– Klimatengagemanget erbjuder en känsla av att ”rädda planeten”.
2) Projektion av inre oro:
– Inre omognad, ångest och existentiella rädslor kan projiceras på en global hotbild.
– Jordens potentiella undergång blir en symbolisk manifestation av psykologisk omognad, konflikter eller trauman.
3) Fanatism och helgonkult:
– Vissa klimatprofiler får närmast profetstatus; skeptiker kan stämplas som kättare.
– Detta kan leda till polarisering och att sakargument försvinner i moraliserande toner.
—————————–
6.4 SAMMANVÄGNING OCH PERSPEKTIV
—————————–
Detta synsätt – att klimatkrisen är överdriven och politiserad – är kontroversiellt och går emot slutsatserna i den etablerade forskningen kring klimatet. De flesta klimatforskare menar att fakta är tydliga: CO₂ stiger p.g.a. mänskliga utsläpp, och med pågående återkopplingar får det betydande konsekvenser.
Samtidigt kan man inte förneka att alla stora samhällsfrågor, i synnerhet de som bär på skrämmande hotbilder, får en social och ibland närapå ”religiös” dimension, vilket kan fylla psykologiska behov. Att erkänna denna dimension är inte detsamma som att förneka verkligheten av klimatförändringar, men kan förklara varför debatten ibland blir känslosam och polariserad.
—————————–
6.5 SLUTREFLEKTION
—————————–
– Vetenskaplig kärna: En bred majoritet forskare är överens om att människans utsläpp av växthusgaser (framför allt CO₂) har ökat koncentrationen från 280 ppm till ~420 ppm och att detta skapar en global uppvärmning, förstärkt av återkopplingar.
– Sociologisk–psykologisk dimension: Klimatfrågan kan samtidigt fungera som en ny religiös berättelse, ge maktpolitiska möjligheter och erbjuda existentiellt meningsinnehåll.
– Kritiska röster: Vissa menar att klimathotet är överdrivet, att debatten präglas av alarmism och att människors inre rädslor projiceras på en global fråga. Även om dessa åsikter inte tillhör mainstreamvetenskapen, pekar de på att klimatfrågan är mångfacetterad och laddad med värderingar, ekonomi och psykologi.
I bästa fall kan insikten om dessa olika nivåer av klimatdebatten leda till mer balanserade samtal, där både fakta om CO₂ och klimatets återkopplingar och de mänskliga och samhälleliga drivkrafterna bakom klimatengagemanget får plats.
==============================================
- SAMMANFATTANDE HELHETSBILD
==============================================
1) Människans roll
Det råder starkt stöd för att människan bär huvudansvaret för den kraftiga ökningen av CO₂ (från 280→420 ppm).
2) Logaritmisk effekt men…
…återkopplingar (särskilt vattenånga och isalbedo) innebär att den rena IR-beräkningen underskattar den faktiska klimatkänsligheten.
3) Klimatmodeller och paleodata
Tyder på att uppvärmningen kan bli betydande (2–4,5 °C) vid en fördubbling av CO₂.
4) Skeptiska/alternativa perspektiv
Finns och publicerar forskning om lägre klimatkänslighet eller andra drivkrafter (sol, kosmisk strålning). De har dock inte påverkat mainstreamkonsensus nämnvärt.
5) Psykologi och sociologi
Klimatfrågan är inte bara en naturvetenskaplig fråga utan även en arena för politik, ideologi, ekonomi och mänsklig psykologi.
KONTENTAN:
Koldioxid och klimatet är en mångfasetterad fråga. Naturvetenskapligt talar mycket för att växthusgaser från mänskliga utsläpp värmer upp planeten mer än vad enbart den logaritmiska kurvan för IR-absorption antyder. Därtill är klimatdebatten en sammanvävd diskussion där makt, religion, projektion och identitet också spelar viktiga roller. Det är i spänningsfältet mellan fakta och socio-psykologiska fenomen som klimatfrågan får sin nuvarande sprängkraft och polariserande karaktär.